beus.blogg.se

Kan inte tiden gå lite fortare?

 

 

Kissen våran som inte alltid kanske är världens gosigaste katt har faktiskt gått och blivit mer mysig. Som många i min gamla klass fått höra så älskade inte alltid katten mig haha, kanske för att jag ville mysa och inte han. Men så igår morse, eller förmiddag (jag sover lite längre än jag brukade förut, ops) så drömmer jag om ett dunkande ljud som. Ljudet kom dock inte från drömmen och tillslut vakna jag av ljudet, som jag då märker är någon som står och klöser på min dörr, katten. Klöser kanske inte är rätt ord då han inte använder klorna, men ni förstår, tassen. Jag väntar ett tag men han slutar inte så jag går och öppnar, går och lägger mig i sängen igen och klappar på sängen ifall han ville komma och lägga sig, jag kunde ju alltid hoppas. Han hoppas faktiskt upp i sängen, men han kommer ända upp brevid mitt ansikte nästan, och han spinner! Alltså detta är en stor sak då det gäller Zorro, och jag blev gode varm i hjärtat. Så jag kliar han ett tag och han spinner på, tillslut blir jag trött i armen, och tillslut gick han. Men han ville komma och mysa med mig, vilket inte ofta händer. Joo, på natten kan han vara gosig, men detta var ju dag!

I natt också så när jag var upp på toa så var han uppe i huset, jag bar med han ner och tänkte lämna han i Johns rum, och då spann han när jag bar han! Så jag satt och myste med honom ett tag, gulle katt! ♥

 

 

Det är som en ballong, men istället för att vara fylld med luft så är den fylld med hopp. Väldigt lätt att krossa, att förstöra. Men oj så den kan resa sig högt, sväva mot något högre. Låt den sväva, låt den finnas.

 

Vad är det man brukar säga? Är det inte hoppet som lämnar oss sist?

 

 

 

Jag var i helgen tvungen att se en film som jag tidigare sett för många år sedan. An Unfinished Life heter filmen och den är helt underbar, faktiskt. En väldigt djup och fin film som ger ett och annat budskap. Som jag sagt tidigare så älskar jag då man får sig någon tankeställare då man ser filmer eller serier. Om man är en person som gråter till filmer är risken stor att man får snyfta en hel det, det gör i alla fall jag då jag ser den! Har ni inte sett denna film så rekomenderar jag denna startk!

Att Morgan Freeman är med i filmen gör den ju bara ännu bättre. Jag älskar verkligen den skådespelaren, han är bara så bra! Jag tycker han ofta har roller som gör att han verkar så god, så snäll. Han röst låter så mysig, så trygg. Oj så jag önskar han kunnat läsa en god natt saga till mig på kvällen, eller bara få prata med han och låta han ge en hopp om livet. Ja, jag har en klar bild om att han är en bra människa, med goda råd. Han ser också så snäll ut, han är ingen person som ser ut att ha ondska i sig. Ofta spelar han roller som gör att han verkar så klok och god. Vilket han även i denna film gör.

Även Robert Redford som är med i The Horse Whisperer är med i denna film, och gillar han också. Han passar till sådana roller!

 

 

 

 

Tävlingen förra helgen, hur gick den då? Jag skulle väl vilja säga det gick okej för oss, inte jätte bra, inte jätte dåligt. Men okej.

Hon låg hela platsliggningen vilket var bra. Rutan tog hon sig in i efter några dubbelkommandon, inte så jätte bra. Sen i övrigt var hon lite okoncentrerad. Drog till med ett snygg ställande på fjärren, då hon egentligen skulle sitta. Men ställandet var snyggt! Haha, knäppa hund.

Allt slutade med två poäng från ett första pris vilket sved en del. Så nära, vilket inte var så roligt. Men samtidigt, jag kände själv att jag inte var helt nöjd. Kanske bättre då att satsa på nästa tävlingen och hoppas på ett första pris då, och kanske till och med få vara nöjd!? Det är ju mycket roligare att lyckas om man får vara nöjd också. Hade vi fått ett första pris nu hade jag ju inte riktigt känt att vi var värd det, så hade det verkligen varit så roligt? Kanske detta var det bästa!

 

Nya tag och kämpa vidare! Vi var i alla fall nära, så vi kanske inte har så jätte långt bort?

 

"If you love someone, you tell 'em. Even if you are scared that it's not the right thing. Even if you are scared that it'll cause problems. Even if you are scared that it'll burn your life to the ground, you say it, and you say it loud. And then you go from there." - Mark Sloan

 

Okej, jag måste skriva om det här, jag måste det. Eller måste och måste, men jag vill. Inte bara för att skriva om en serie, utan för att skriva om kärlek också. Så hatar du att läsa om då jag skriver om serier, så kan du läsa för att det handlar om kärlek också.

 

Jag har aldrig tidigare följt serien Grey's Anatomy, jag har väl sett något avsnitt då och då. Men jag tror att jag tidigare inte tyckte den var så speciellt bra. Helt okej serie tyckte jag nog, men inte någon speciell.

Men för ett tag sedan så laddade jag ner första säsongen och allt eftersom såg jag säsong efter säsong. Yes, jag hittade en ny säsong att följa och nu tycker jag inte serien är bara "helt okej" utan riktigt bra.

Jag har i alla fall kommit så långt så jag är på säsong 9 som går på tv. Vilket förde med sig en hel del tårar.

 

Mark Sloan och Lexie Grey var ett av mina favorit kärlekspar i serien. De var ju lite fram och tillbaka mellan dem, men jag trodde alltid att de skulle sluta med att dem två. Deras kärlek var inte lätt, perfekt och fläckfri. Men det var kärlek, och kärlek är underbart. Dem passade ihop just för att dem älskade varandra.

Lexie var också en karaktär som jag verkligen gillade i serien. Till en början så hade jag faktiskt något emot henne, jag gillade inte riktigt henne. Men med tiden började jag bara gilla henne mer och mer.

 

Så när jag slog på säsong 9 och fick se de jag faktiskt anat, att Lexie skulle dö, så slutade det i tårar. Jaa, jag gråter till filmer och serier. Det blev även tårar när jag sen fick se att Mark också dog. I serien, så får dem ju i alla fall vara tillsammans nu.

Men ärligt så tycker jag det är jätte tråkigt att de dog. Vet inte om serien kommer vara lika bra nu, säkert, kanske, men ändå kanske inte? De två tillsammans gjorde mycket av det bra med serien. Så jag tycker det var synd, tråkigt, sorligt.

 

 

Greys Anatomy tycker jag speglar verkligheten i alla fall rätt bra. Allt är inte så förtrollat och gulligt, utan det finns motstånd också. Sen älskar jag då man i filmer och serier får höra lite kloka ord, får sig någon tankeställare då och då, vilket denna serie bjuder på. En serie som är värd att se, speciellt om man gillar kärlek.

 

Glädjen som uppstod idag då jag tränade med världens bästa schäfer gjorde att jag nästan trodde jag skulle kunna flyga där ett tag. Äntligen gick det och träningen idag var bättre än på väldigt länge! Även om de inte gått dåligt tidigare, vi har gjort framsteg. Men idag var det skillnad, idag lyckades vi!!

 

Eftersom vi ska ge oss ut på tävlingsplan på lördag och tävla tvåan så har vi några nya moment vi behöver få till. Därför har vi mest tränat rutan de senaste dagarna. Jag har hunnit börja känna lite stress och oro eftersom vi inte riktigt kommit så långt som jag velat, det är som att vi legat på gränsen. På väg till att klara det bra, men ändå inte riktigt hela vägen. Så hon har behövt retningar för att springa mot rutan. Så dagens träning började också så. Låtsades lägga något en bit från rutan, skickade henne mot rutan, sa stanna, och de gick bra. Men då jag bara skickat henne utan någon retning så har hon oftast stannat en bit innan och tittat på mig. Om jag har kommenderat henne igen har hon ibland gått lite till och hamnat i rutan, någon gång har hon backat in. Så var de också idag så jag började känna lite att mitt hopp rann ut. Men jag gav det en chans till, skickade henne mot rutan utan någon retning, och hon sprang in i rutan, jag sa stanna, och vi hade lyckas! Just i den stunden, då kändes det nästan som om jag skulle kunna flyga, jag blev så glad! Vi körde det momentet några gånger till och det fortsatte att gå bra och hon sprang in i rutan. Nu är vi på rätt väg och det känns som om det finns ett hopp. Behöver öka avståndet från rutan och oss lite till, skickade henne från ett avstånd på kanske sex/sju meter idag.

Vi körde även en platsliggning på tre minuter, cirka 30 meters avstånd och hon hade huvudet i marken hela tiden. Vad har jag gjort för att hon skulle vara så himla duktig idag?? Min bästa Varga!! ♥